Introduction
This story is transcribed from his personal notes written by him in 1973. The notes are today in the archive of “Utvandrarnas Hus” i Växjö, Kronobergs county, Sweden.
I have been allowed to take photo of these notes. The notes are a gift from Anders Johansson to the archive, among some other correnspondence between relatives and the brothers of Emil and Einar Eklöf, from Sandby on the Island of Öland, Kalmar county, Sweden. [archive reference: 29:11:13:C, volume nr 1] Great thanks to Gunnar Wennerström at the archive.
Normally I map the Swedes who fought and fell at the Western Front, but in this case I think the story from Einar is well worth to highlight within my project. Below you will find the text in Swedish, and underneath the translated text in English. It is his own words, and from his experience. Einar Rudolf Eklöf, or Ekelöf, Eklöv, and in the states he took the name Ed Ekloff, survived the war. He went over to USA in April 1912, from Malmö in the southern part of Sweden, to Halifax, Nova Scotia, and he was heading for Seattle, Washington, so quite a long way left from the port of arrival. He signed his Declaration of Intention in 1917, in the state of Washington.
At this date I do not have the date of when Einar died, or where in Sweden he is buried.
The story (Swedish)
Den 13 september 1918 kl 0600 gick signalen för anfall mot utbuktningen St Mihiel. Kanoner och kulsprutor spelade för fullt register, från 7–5: or till 155: or. Första bataljonen av 23:e inledde, mitt kompani gick ut först mot järnvägen och staden Thiacourt, först hade vi ett ganska stort skogsparti vilket vi erövrade under hårda strider under eld och rörelse plutonsvis, men det tog ca 6 timmar innan vi bröt igenom skogen som var minerad och även en massa sönderskjutna träd och så naturligtvis en massa taggtråd. Sedan hade vi ett stort öppet fält mellan skogen och järnvägen och staden. Den andra plutonen vilken jag och min grupp tillhörde fick order att först taga järnvägsstationen med det snaraste.
Kl. 14.00 inledde vi anfallet med språng på skyttelinje hundra meter fram och så ikull(?) Ca 300 meter från Järnvägen blev vi fast. Mycket koncentrerad eld av kulsprutor och handeldvapen så det var att gräva ned sig och be om artilleriunderstöd. Efter en timmas trumeld fortsatte vi framryckningen ganska snabbt men vid Järnvägsstationen mötte oss en samlad eld av handeldvapen så vi hade ganska svåra(?) förluster, men vi kunde med bajonettanfall ta stationen. Sedan vi omorganiserat om med första pluton fick vi order att fortsätta med framryckningen mot staden. Vårt första mål var kyrkan, fienden hade kulsprutenäste i tornet så de kunde bestryka hela området men en grupp kunde taga sig fram över kyrkogården och sedan med handgranater klara av det, sedan fortsatte vi framryckningen. Vid kl. 18.00 var vi herrar på täppan och omkring 8 km andra sidan av staden. Under eftermiddagen fick vi bevittna en luftstrid mellan amerikanska och tyska flygplan, mycket spännande, 4 tyska och ett amerikanskt plan gick åt pipan, kl. 22.10 var vi färdiga med vårt så uppställning, då var vi bara 5 man i min grupp. Korpralen var ej med, eftersom jag var vice chef (plugg)(?) fick jag ansvaret, ej så efterlängtat för min del, vi marscherade tillbaka på den andra sidan staden där vi gick i bivack och utspisning.
Natten mellan 13–14 september mycket kallt, marken på morgonen var vit av frost, vi hade inga filtar så vi fick frysa på marken. Utspisning av kaffe, bröd och lite smör, så uppställning och avmarsch till ett skogsparti lite från stan, läger där med vapen och persedelvård, nästa natt lika kall. Vid marschen ut för vila(?) fick vi marschera om nätterna, vägen följde en flod, månljust, tyska flyget på rekognosering de trodde tydligen trupper var på marsch då planet öppnade eld med kulsprutor, men han gjorde misstaget att beskjuta floden i stället för vägen. Klockan 06.00 var vi framme där vi skulle vila, allt som fanns där var en grupp från frälsningsarmén, de hade stora spisar och proviant och tobak(?) så vi fick baka pannkakor och koka kaffe så mycket vi ville, kl.12.00 kom trossen och koket så vi fick våra filtrullar. Eftermiddagen gick att ställa upp våra små tält i raka rader och så börja exercera igen 8 timmar om dagen. Vi låg där till omkring 1: a oktober, på kvällen började vi marschera upp till fronten igen.
Någonstans i Frankrike med Co L, 23rd Infantry Regt, 2nd Division.
Jag minns den 2-3-4 oktober 1918, Regementet var på marsch till fronten, vi började natten mellan 1:a och 2:a oktober, vi marscherade endast om nätterna, låg stilla om dagarna, började vi i skymningen, stannade i gryningen, koktrossen var på plats, serverade soppa och bröd och kaffe, sedan sökte grupperna upp en plats att slå läger men det fick ej vara hur som helst, regelbundna rader på tälten, 2 man i varje, vapnen utanför när det var fint väder, eljest inne i tältet, små låga tält, varje man har sin halva, plus stång och pinnar, den sista natten det var sagt att vi skulle vara framme vid 06.00 för att utgöra reserv till Fransmännen, men vid ca 23.00 blev det ett häftigt flyganfall från tyska plan, för på vår vänstra flank gick tanks och tross upp, det var nog meningen att de skulle ha anfallit men vi var i vägen så vi fick ta stöten. Där var slätt, inget skydd så det var att skingra på truppen och gå ner till marken, hur man kunde, det var över på en halvtimme eller så, sedan var det att få grupperna samlade och se om någon fattades och man hörde ju dem som ropade efter bårbärare, jag vet ej hur många som blev där men det var åtskilliga, min grupp kom ur det utan förluster, så det var att fortsätta trampandet, vi kom dit vi skulle på nattetid. Då fick vi order om att ta rast i skogen, bakom de franska linjerna, det tyckte vi var bra, vi hade ju bara att vänta på koket.
Det var morgon de 4:e oktober, order, allt befäl till kompanichefen för order, och det var ej några trevliga order, grupperna lägger sin packning där de är, behåller stridspackningen, vi ska gå igenom de franska linjerna och anfalla ”Kriemhilde Stellung” kl 08.30 och vi hoppas och vet att varje man i denna division uppehåller den gamla traditionen, det var 2nd Division, tyskarna kallade oss ”de röda djävlarna”. Kanonerna hade mjukat upp anfallslinjen ganska efterblivet(?) Omkring efter en timmes framgångsrikt anfall hade vi tagit de första löpgravarna och ganska ansenligt med fångar vilka fick börja bära sårade bakåt ur eldlinjen, men fortfarande hamnade det tyska artilleriet på våra linjer och vi hade förluster, vad en granat kan ställa till, skall jag berätta.
Vi gick förbi ett hål där satt 4 man på kanten och var liggande på marken, de höll i sina gevär, vi ropade på dem att komma, ingen svarade, då gick vi fram till dem för att se, jag lade handen på axeln på en av dem, han ramlade omkull, de var alla döda, det var blod som hade kommit ut ur öron och mun, men eljest ingen skråma eller kulhål, så det var tryckvågen från en granat som hade dödat dem. Omkring kl 11.00 hårdnade striden, vid övergången av vägen, ordern halt och gräv ned er! Kulspruteeld och automatgevär och gevär hamnade på oss hela tiden och kanorna lade en ridå av stormeld på vår sida om vägen, stålsplitter yrde omkring, de sårade ropade på hjälp, var någonting hemskt att höra och inte kunna hjälpa, och till råga på allt svepte tyska plan över våra linjer, lite över trädtopparna med sina förbannade kulsprutor spelande, vi låg och tryckte i våra hål och var rädda (om någon säger att han inte var rädd så ljuger han).
Vi hade att fortsätta framåt igenom ett skogsparti när vi kom fram till kanten av det, vad fick vi se om inte en glänta på 300 meter, bred och så skog igen, och i den tysken med kulsprutor som spelade för fullt, men inget att göra, någon begärde och fick eldunderstöd och man formligen såg hur träden mejades ned efter ca 5 minuter lyfte stormelden och det var vår tur att storma, vi var över halva fältet när vi möttes av en förödande flankeld, man trodde hela helvetet var lös, vi låg där vi låg utan skydd, vår grupp på vänstra flanken och där till vänster om oss och lite fram, ett tyskt kulsprutenäste.
Den första som gick var korpralen, fick en kula i vristen, nästa man var jag, fick mitt först i handen, sedan en kula i benet, efter en stund kändes det ganska vått i kängan, när jag rörde foten skvalpade blodet i skon, jag satte mig upp för att lägga ett förband, men måste först sprätta upp byxan, medan jag gjorde det klippte den fan till igen, denna gång i höften men kulan stannade i cigarettändaren (!) men brände gjorde den, så jag hoppade många tum, pojkarna skrattade men det gjorde ej jag.
Orden framåt löd, så vi fortsatte stormningen och bröt in i skogen, där möttes vi med bajonetterna, där fick jag en bajonett i andra benet, men den gossen sätter ej bajonett i någon annan, jag tog honom rätt under hakan och slet till ett bra snitt, han var död nästan innan han stöp, en spark i skrevet hjälpte till. Framryckning i omkring en timme och så gräva ner oss, ej i skogen ca 50 meter framför. När det var klart kom kaptenen och inspekterade kompaniet och då sände han ut alla sårade, så där slutade striden för min del den gången. Marschen till förbandsplatsen var lång. Vi var 4 från kompaniet då på eftermiddagen, förluster den dagen var 15 sårade, 5 döda vi hade, och vi måste bära kamrater till dess att vi mötte bårbärarna och tog det oss 2 timmar till innan vi kom till förbandsplatsen och fick våra skador omsedda.
Från Förbandsplatsen till fältlasarettet var det 5 mile som vi som kunde gå fick linka i väg, det var obehagligt att gå och höra hur blodet blaska i skorna, framme vid fältlasarettet fick vi kaffe, te eller choklad och smörgåsar, det var gott för vi hade ej fått något sedan kvällen den fjärde kl. 22.30. Där ifrån fick vi åka till järnvägen då fick vi bada skönt och få pyjamas och få krypa ned i kojerna och sova, när vi vaknade var vi i Le mans lasarett. Stannade där i 8 dagar, såren var något sånär läkta, de hade skurit och bränt bort en del dödkött på mitt ben.
Så utrustning igen och tillbaka för vidare marscher och strider. Jag hade tur, det var många vapenbröder som hade sämre tur, dem som dog var ej så svårt men de stackars satar som blev mer eller mindre lemlästade och invalider, många utan ben och armar, många av dem hade hellre dött än leva, ett sådant liv, till ingen glädje för någon.
Så slutade det för mig, minns ej platsen hette där vi började men jag slutade den striden på lasarettet i Le Mans, ej långt ifrån staden Orleans, Frankrike i nådens år 1918.
Einar Eklöf,
Nedtecknat i februari 1973.
The Story (In English, I have tried to keep the feeling of his own notes)
On September 13, 1918 at 0600, the signal went for an attack on the bulge St Mihiel. Cannons and machine guns played, from 7-5s to 155s. The first battalion of the 23rd started, my company went out first towards the railway and the town of Thiacourt, first we had a fairly large forest area which we conquered during hard battles under fire and movement platoonwise, but it took about 6 hours before we broke through the forest as it was mined and also a lot of broken trees and of course a lot of barbed wire. Then we had a large open field between the forest and the railway and the city. The other platoon to which I and my group belonged was ordered to take the train station as soon as possible.
At 14.00 we started the attack with a jump on the firing line a hundred meters ahead and then about 300 meters from the Railway we got stuck. Very concentrated fire from machine guns and handguns so it was to dig down and ask for artillery support. After an hour of drum fire, we continued the advance quite quickly, but at the Railway Station we met a collective fire of small arms so we had quite heavy (?) Losses, but we could take the station with bayonet attacks.
After we reorganized with the first platoon, we were ordered to continue with the advance towards the city. Our first target was the church, the enemy had machine gun nests in the tower so they could cover the whole area but a group could get across the cemetery and then with hand grenades manage it, then we continued the advance. We at 18:00 we were gentlemen on the plot and about 8 km on the other side of town. In the afternoon we witnessed an air battle between American and German planes, very exciting, 4 German and an American plane went to the ground, at. 22.10 we were done with our line-up, then we were only 5 men in my group. The corporal was not with me, because I was the deputy I was given the responsibility, not expected from me. We marched back to the other side of town where we went for a bivouac and a meal.
The night between 13-14 September very cold, the ground in the morning was white with frost, we had no blankets so we had to freeze on the ground. Eating bread, coffee and some butter, then setting up and marching to a forest area a little away from town, camp there with weapon maintanance, the next night just as cold. We had to march at night, the road followed a river, moonlight, German flight on reconnaissance they apparently thought troops were marching when the plane opened fire with machine guns, but he made the mistake of shelling the river instead of the road . At 06.00 we arrived where we were going to rest, all that was there, was a group from the Salvation Army, they had large stoves and provisions and tobacco (?) So we had to bake pancakes and make coffee as much as we wanted, at 12.00 the rear unit came so we got our filter rolls. In the afternoon we set up our small tents in straight rows and then start exercising again 8 hours a day. We stayed there until about October 1st, in the evening we started marching up to the front again.
Somewhere in France with Co L, 23rd Infantry Regt, 2nd Division.
I remember the 2-3-4 October 1918, the regiment was marching to the front, we started the night between 1st and 2nd October, we marched only at night, lay still during the day, we started at dusk, stopped at dawn , the cooking unit was in place, served soup and bread and coffee, then the groups looked for a place to camp but it was not allowed to be just like that, it has to be regular rows on the tents, 2 men in each, weapons outside when the weather was nice, otherwise inside the tent, small low tents, each man has his half, plus pole and sticks, the last night it was said that we would arrive at 06.00 to form a reserve for the French, but at about 23.00 there was a fierce air attack from the German planes, because on our left flank went tanks and the rear units, it was probably meant that they would have attacked but we were in the way so we had to take the blow.
It was flat, no protection so it was to assemble the squad and down to the ground, in the best way you could, it was over in half an hour or so, then it was to get the groups together and see if anyone was missing and you heard them called for a stretcher, I do not know how many stayed there but there were several, my group came out of it without losses, so it was to continue trampling, we got where we were going for the night. Then we were ordered to take a break in the woods, behind the French lines, we thought it was good, we just had to wait for the food.
It was morning the 4th of October, orders, all commanders to the company commander for orders, and there were no nice orders, the groups put their equipment where they are, keep the battle pack, we will go through the French lines and attack “Kriemhilde Stellung” at 08.30 and we hope and know that every man in this division maintains the old tradition, it was 2nd Division, the Germans called us “the red devils”. The cannons had softened the line of attack quite lagging behind (?) About an hour of successful attack we had taken the first trenches and quite a number of prisoners who had to start carrying wounded back out of the line of fire, but still the German artillery reached our lines and we had losses, what a grenade can do, I’ll tell you.
We went past a hole where 4 men were sitting on the edge and were lying on the ground, they were holding their rifles, we called for them to come, no one answered, then we went up to them to see, I put my hand on the shoulder of a of them, he fell over, they were all dead, it was blood that had come out of his ears and mouth, but otherwise no scratches or bullet holes, so it was the shock wave from a grenade that had killed them. Around 11.00 the battle hardened, at the crossing of the road, the order stopped and dig down! Machine gun fire and automatic rifles and rifles ended up on us all the time and the canoes put a curtain of storm fire on our side of the road, steel splinters swirled around, the wounded cried for help, there was something horrible to hear and could not help, and to top it all, German plane over our lines, a little over the treetops with their damn machine guns playing, we lay and pressed in our holes and were scared (if anyone says he was not scared he is lying).
We had to continue forward through a forest, when we got to the edge of it, what did we see if not a open field 300 meters wide and then forest again, and in the German with machine guns that played to the full, but nothing to do , someone requested and received fire support and you literally saw how the trees were mowed down after about 5 minutes the storm fire lifted and it was our turn to storm, we were over half the field when we were met by a devastating flank fire, we thought all hell broke loose, we lay where we lay without protection, our group on the left flank and there to our left and a little ahead, a German machine gun nest.
The first to go was the corporal, got a bullet in the ankle, the next man was me, got my first in the hand, then a bullet in the leg, after a while it felt quite wet in the boot, when I moved the foot the blood splashed in the shoe, I put me up to put on a bandage, but first had to rip open the pants, while I did it the hell broke out again, this time in the hip but the bullet stopped in the cigarette lighter (!) but burned did it, so I jumped many inches, the boys laughed but I did not.
The words forward sounded, so we continued the storm and broke into the forest, where we met with the bayonets, there I got a bayonet in the other leg, but that boy does not put a bayonet in anyone just like that, I took him right under the chin and tore to a good cut, he was dead almost before he fell, a kick in the groin helped. Progress for about an hour and then dig down, not in the woods, about 50 meters in front. When it was ready, the captain came and inspected the company and then he sent out all the wounded, so that was the end of the battle for me that time. The march to the platoon was long. We were 4 from the company, then in the afternoon, losses that day were 15 wounded, 5 dead we had, and we had to carry comrades until we met the stretchers and it took us 2 more hours before we got to the unit and got our injuries fixed.
From the aid station to the field hospital it was 5 miles, we who could walk had to link on the way, it was uncomfortable to go and hear how the blood sounded in the shoes, in front of the field hospital we got coffee, tea or chocolate and sandwiches, it was good because we had not received anything since the evening of the fourth at. 22.30. From there we had to go to the railway then we had to have a bath and get pajamas and get to crawl into the bunks and sleep, when we woke up we were in Le man’s hospital. Stayed there for 8 days, the wounds were slightly healed, they had cut and burned off some dead meat on my leg.
So equipment again and again for further marches and battles. I was lucky, there were many brothers-in-arms who were less fortunate, those who died were not so difficult but the poor satars who became more or less maimed and disabled, many without legs and arms, many of them would rather have died than live, such life, to no joy for anyone.
So it ended for me, I do not remember the name of the place where we started but I ended that battle at the hospital in Le Mans, not far from the city of Orleans, France in the year of grace in 1918.
Einar Eklöf,
Signed in February 1973.